Den är förtäljd och skrattad åt mången gång men för er som missat hur vi en dag trillade över varandra så kommer här redogörelsen utifrån Bris perspektiv.

Jag hade blivit lovad en tjejhelg med min dåvarande kollega och vän bosatt i Gävle. Jag hade haft en något tuffare vinter på flera plan och det krävdes övertalning för att jag skulle orka ta mig dit och enghagera mig. Jag hade faktiskt tackat nej tre ggr men det fjärde samtalet med hennes darrande röst...jo men snääälla..."jaja jag kommer väl då, men bara om vi är hemma och no boys allowed."

Väl på plats så berättar hon att hon blivit bjuden på blinddate av en kille, hem till honom och hon behövde en wingwoman. Jag skulle följa med för han hade nån annan killkompis där också och det kunde ju bli kul och om inte så gick vi ut och dansade.
Jag VÄGRADE...aldrig i hela tomtebobyn att jag skulle iväg och känna mig som ett femte hjul när hon gick på blinddate och hänga med nån snubbe som också skulle känna sig ivägen. Varför skulle jag vara intresserad av de? Okej dansa är ju kul men dom kan väl lite casual träffa oss ute, föreslog jag. 

Men min vän hade koll på hur man övertalar en gammal sörmlänning och fyllde mig helt sonika med diverse bubbel och gav mig mat. Min förr så trumpna uppsyn blev glad...här skulle iväg och festas om det så var två träliga tråkmånsar så skulle väl jag som var så rolig kunna ha kul ändå. 
Helt sonika studdsade vi ut och jag erkänner att jag var mer rund under fötterna än plattfot. Sådär så man tycker att man själv är fantastikst underhållande.

Sagt och gjort, vi drog oss dit och där satt han Luntan.
Jag skall ärligt säga att jag inte riktigt där och då var öppen för någon form av gnistspridning, jag hade fullt upp med att anordna charader och snöbollskrig som hade imponerat på vilken 10 åring som helst. Ju mer kvällen fortskred desto klokare blev jag och dagen efter ringdes vi och pratade i timmar, i veckor, i månader...

Så våra winguppdrag gick väl sådär för våra vänner men dom gjorde ju ett strålande jobb för vår del. 

Tack till Valle och Anna, tack vare er kan vi nu snart titulera oss herr och fru Lundström